lizzgoesmizz

Min blogg är inte aktiv och kommer förmodligen aldrig riktigt bli det igen, men det här inlägget är till för att jag ska kunna skriva av mig. Om du läser det så är det inget emot, om du blir orolig för mig så bli inte det. Jag mår bra, jag lovar. Men ibland behöver man skriva av sig när det inte går att säga till en vän eller till personen man vill säga det till. Det här är till dig, du kommer förmodligen aldrig ens läsa det men det är ändå till dig. Det är för min skulle som jag skriver, det är för att skriva av det som gör så ont..

Du sa till mig att du aldrig skulle såra mig, du sa till mig att du inte kunde släppa mig. När vi träffades var det din röst som fick mig att falla, jag vände mig till mina vänner och sa "Han är min.." Jag satt kvällen lång och lyssnade på din underbara röst, när du pratade med mig blev jag den där löjligt lyckliga människan.

Du fick mig att falla, det tog mindre än en vecka och jag var upp över öronen förälskad i dig, när du skulle åka hem satt jag och grät men du lovade mig att du aldrig skulle såra mig, att du skulle göra allt för att inte såra mig och jag trodde på dig. Jag brydde mig inte om allt det alla andra sagt, allt det som folk gjort för att verkligen första för oss. För jag visste att det inte var sant.

Vi kom hem, jag har nog aldrig känt sådan oro som när jag väntade på att få veta vad du ville, när du ringde mig har jag aldrig lett så dumt som jag gjorde. Du gjorde mitt liv ljust, du gjorde mig galen. När jag åkte upp till dig var det en underbar vecka. Längtan efter dig hade varit så stark och att få vara nära dig igen gjorde mig galen.

Men sedan gick det bara neråt, du slutade ringa mer eller mindre. När jag ringde var du alltid upptagen och sedan gick det nästan en vecka.. I samma sekund som du svarade visste jag att något hade hänt.

Jag kommer aldrig glömma det, jag kommer alltid komma ihåg kylan från asfalten och vinden och tårarna som rann ner för mina kinder. Du sa att du gillade mig men du visste inte. "Vadå vet inte.." Tisdag var det, sedan på söndagen smsade jag dig. Jag gav dig alternativet att inte ringa tillbaka och du tog det.

Vet du hur ont det gjorde? Du kunde inte ens ta upp den jävla telefonen och säga det själv? Så jävla fegt.. Så jävla fegt. Mina vänner sa till mig att du skulle ringa förr eller senare, att du bara behövde tid. Men nu har det gått nästan en hel jävla vecka och du har fortfarande inte tagit upp telefonen och ringt tillbaka. Var kommer de orden in där du lovade mig att aldrig såra mig? Men vet du en sak? Du sårade mig, du höll aldrig det du lovat. Så nu är det slut, men jag har inte fått det avslut jag verkligen skulle ha behövt.

Jag kommer över dig, förr eller senare kommer du vara glömd. Men det kommer ta tid, det kommer ta tid för mig att våga gå vidare. Jag anklagar inte dig för att det är slut. Jag anklagar dig för att inte ha gjort det på rätt sätt. Nästa gång, lova aldrig att du inte ska såra någon om du inte kan hålla det. Tack för den korta tid vi hade.

Du kommer aldrig läsa detta och det gör inget, du skulle aldrig förstå. Men nu har jag tagit ut lite känslor som legat och tryckt så det gjort ont.
Om någon annan skulle konstigt nog läsa det här så oroa dig inte, jag klarar mig. Om jag inte klarat det skulle jag inte ha skrivit det här. Det är som man säger, det kommer göra mindre ont.